11 timmar!
Hej!
Japp på 4 nätter har jag sovit ca 11 timmar... Helt sjukt! Vill få må bra. Trivas med livet och inte känna denna stress och oro hela tiden!! Är trött och ögonen är alldeles svullna men försöker dölja det med smink. Försöker dölja mycket, vilket jag lyckas med eftersom jag bor ensam. Ingen ser mina tårar ingen ser hur dåligt jag egentligen mår. Oron för att inte få jobba och inte kunna betala sina räkningar är helt galen! Det är det jag mår mest dåligt över. Vart börjar man och vart ska man söka sig? Kan ju inte bo kvar här, för här finns inget att hämta. Vart ska jag då? Vill inte för långt iväg! Ska jag till Norrköping som inte ligger då långt härifrån och där jag ändå trivs lite. Eller ska jag söka mig till Eskilstuna dit min mamma ska flytta och känna lite stöd därifrån? Förstår ni lite av mina tankar?
Har även en oro för att få leva ensam. Är less på att vara ensam hela tiden! Mår inte ett dugg bra av det. Vill kunna prata med någon, känna mig trygg med någon, äta ihop med någon och kramas med någon. Vill ha någon som tycker om mig för den jag är! Sen är jag då rädd att killar bara ska leka med mina känslor :( det har jag varit med om och det gör ont! Men jag saknar någon, det gör jag verkligen!
Känner mig kvävd i alla mina tankar och tårar! Kan snart inte hålla det inom mig. Ibland spricker jag men skulle verkligen behöva gå sönder! Få skrika, gråta och bara få släppa på alla känslor. Usch detta är inte lätt :( Att ha känslan att man vill ut ur sin kropp är förfärlig!
Nej nu ska jag äta upp frukosten och sedan bege mig till gymmet. Kanske somnar på löpbandet...
PussPuss
/Fiia
Känner inte dig, men du är inte ensam om att känna sådär tyvärr :( det är inte kul alls, jag förstår verkligen din stress och det där med att känna sig ensam och att vara rädd för att bli sårad, jag känner exakt samma sak! Bläääääää
Modig du är som verkligen går ut med det tusentals andra också känner och tänker! Hur tror du att alla tusentals människor kan göra för att komma ur dilemmat?
Sen undrar jag... Låter du dina tankar gå längre in i framtiden än du egentligen är? Låter du dina tankar om "värsta tänkbara" bli verkligheten fast i ditt huvud alltså?
Många gör nog det och jag tror att det först och främst är de tankarna som sätter käppar i hjulen för oss att våga "unna oss" framgång. Hur fan lever man här och nu och slutar oroa sig för att börja lita på vår egen förmåga att "fixa" en värst tänkbar situation?? Intressant blogg förresten!
