nybergsofia

Hej!

 

Någon som vill byta liv med mig ett tag? Börjar typ drunkna i jobbiga tankar och försök till att få ihop allt. Varför ska det vara så svårt att leva när det är så lätt att dö? Det är så orättvist. Enda gången jag inte tänker så förbaskat mycket är när jag tränar. Men även träningen går trögt för att jag inte kan slappna av så mycket som jag önskar. Jag undrar hur det blev såhär. Vart började allt? Man vill så gärna finnas för alla men man räcker inte till. Jag vill känna mig tillräcklig. Att jag duger för den jag är, men den känslan finns inte. Nu låter jag sådär deppig igen, jag vet... Men detta ställe är typ det enda sättet att få ur mig saker och ting, mina tankar och funderingar. Har fina vänner som lyssnar på mig och det är jag otroligt tacksam för. Men vill inte tynga dom med mitt dravel.

 

Vad är jobbigast just nu? Hmm det är nog att nära och kära försvinner. Känner mig sviken av vissa personer. En känsla som inte går att beskriva. Såna man tror ska finnas för en dag som natt. Någon som har en roll att alltid finnas har liksom försvunnit. Den person som man vanligtvis ringer till när man har nåt roligt att berätta eller om man är ledsen. Det kan inte jag längre.

 

Vad är mer jobbigt? Jo denna stad jag bor i. Är liksom fast. Visst kan jag flytta men jag är på tog för svag för det just nu. Sen har man allt här även fast man inte har det på ett annat sätt. Billig lägenhet (hatar grannen dock), vänner, familj och jobb eller vad man ska kalla det. Jag jobbar som timvikarie, vilket jag gjort i snart 3 år... Vet aldrig när jag får jobba eller om jag ens får jobba. Det tär på krafterna. Blir stressad av mitt liv. Stressad av att aldrig veta något. Jag är nog ett litet kontrollfreak. Vill ha koll men det finns inte ens chans att kunna ha det.

 

Sen, jaah? Jag sitter här hemma ensam. Kommer hem till ingenting, lagar mat åt mig (knappt det), vaknar ensam, lägger mig ensam. Kan gå en hel dag utan att prata med någon. Bara sitta på facebook för att ens ha någon kontakt med någon. Kan sjunga lite för mig själv ibland för att det inte ska växa spindelnät på stämbanden. Saknar den där personen som ska finnas vid ens sida. Dom älskar mig även fast jag inte är den där topp modellen, eller den där tjejen som är känd för att vara så smart. Ne jag är faktiskt bara jag. Sjuk humor, har lite smårörigt hemma, tycker om att hetsäta godis så det tar slut, tycker om att äta ravioli ur burken. Jaa vafan ska man aldrig duga för? Ibland har jag försökt så mycket att jag tillslut ställt mig frågan, vafan gör du?! Är rädd att inte bli omtyckt för den jag är. Jag tycker om att vara den jag är. Men det är lättare att bli dissad om jag varit någon annan. När jag börjar gå in i något med någon, så börjar jag direkt slipa på ett nytt jag. En ny person att vara för att förbereda mig på att det snart ska ta slut. Ah typ.

 

Jag är en speciell tjej och jag har mycket i mitt bagage. Jag har mycket tankar och mycket önskningar. Jag undrar om någon någonsin kommer kunna hantera mig. Kommer någon orka med mig? Fan asså!

 

Slut om allt skit! Jag har i alla fall några få otroligt underbara vänner. Dom håller jag hårt i. Sen har jag en familj som är helt otrolig. Som jag vet alltid skulle försöka hjälpa mig.

 

Så någon som vill byta liv ett tag?

 

PussPuss

 

/Fiia